Ja, precis så känns det just nu. I april tror jag om jag inte minns heltgalet gjorde jag ( eller doktorn om man ska vara petig) en konisering då jag efter senaste cellprovet i januari ( sådant de flesta kvinnor gör var 3e år) hade allvarliga cellförändringar på livmodertappen.
Det gick bra och biopsisvaren kom och var bra. I 4 månader till nästa kontroll varade lyckan, i septempber gjordes som sagt nästa cellprov och det visade sig att det fortfarande fanns förändringar där. Så i går gjordes min andra konisering.
Det jobbigaste var när läkaren en stund innan ingreppet frågar om jag funderat på om jag är färdig med barnbiten i livet, och det är jag ju inte, jag vill ju ha fler. Det har inte blivit pga av att C maken min inte vill, men jag har ändå hoppats i flera år nu att han ska ändra sig.
Läkaren säger då att hon inte kommer ta bort så mycket som hon skulle vilja, eftersom det skulle innebära att jag förlorar förmågan att bära en graviditet.
Jag frågar även vad som händer om det fortfarnade återkommer färndringar i framtiden, vad gör man då? Jo se där, då tar man bort hela livmodern. Tjohej! Eller inte då...
Så nu sitter jag här och vet varken ut eller in. Jag längtar och vill så gärna ha ett barn till, fler än så är ju bara att glömma, men en endaste till.
