Jag saknar en vän, en vän som jag genom åren haft som en de närmsta. Vi har inte umgåtts särskillt ofta, men jag har ändå sett henne som en av mina närmsta vänner. Jag antog att hon tänkte ungefär likadant, då hon frågade om jag kunde tänka mig att ta hand om hennes barn om det hände henne något. En sådan förfrågan ger man väl bara en vän...eller?
Nu har vi inte hörts av på länge, jag har försökt nå henne på olika sett, men utan resultat, antagligen har hon haft sin skäl till att inte ringa tillbaka eller höra av sig, men ändå så känner jag mig sviken, sviken att hon inte orkat eller kunnat ge min någon minut av sin tid. Ett litet hej per sms hade varit tillräckligt. Jag saknar ju min vän. Fick tillslut av en annan vän höra att det fanns omständigheter som jag inte visste om, jag hade verkligen ingen aning, för sådana omständigheter delar man väl med en vän...eller? Nu har jag fått det bekräftat att det finns omständigheter, om det är samma som den andre vännen sa vet jag inte än, menjag får ju mot all förmodan tro det, eftersom jag inte vet annat. Jag känner mig sviken, sviken för att jag inte har fått möjligheten att vara ett stöd när min vän behövt eller inte behövt det. Inte ens kunnat lyssna.... Jag tycker om min vän och jag hoppas att hon är det än? Vi smsade nyligen och då skrev hon att hon haft det tufft, men sen ville hon inte säga mer. Jag antar att hon inte orkar? jag hoppas hon orkar snart, så jag får tillbaka min vän, för jag saknar henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar