Ibland undrar jag varför det alltid ska vara någonting som gör att det seglar förbi ett mörkt litet moln på min himmel? Just som vi börjat landa i vårt nya liv som husägare och det faktiskt för en gång skull på ganska länge började kännas riktigt bra så hopade sig bekymrena.
En vän har haft det svårt och mått mycket dåligt, och då jag anser att vänner ställer upp för varann har jag så gott jag kunnat ställt upp och funnits till hands och lyssnat och ältat och lyssnat igen och sagt hur jag tänker om situationen och lyssnat igen. Hela vägen har jag försökt vara ärlig och inte genom missriktad välmening sått fler må-dåligt-frön utan försökt stärka och vara realistisk. En vän gör ju så? Nu blev det tyvärr så att personen istället skickade sms med hot om att ta livet av sig och tillslut blev arg om jag inte tyckte synd om eller höll med om att allt var skit. Samtidigt som detta hände fick jag själv tråkiga besked, de flesta kvinnor går ju var tredje år och tar cellprov och så gör även jag. Det brukar ju som för de flesta andra kvinnor inte vara något, men nu fick jag besked om att jag hade cellförändringar och då allvarliga sådana.
Min mamma gick bort i cancer och då cellförändringar på sikt kan leda till cancer så känns beskedet tungt. Nu går det ju att göra något åt och jag kommer bli opererad snart och förhoppningsvis får de bort cellförändringarna och det kommer inte att bli någon cancer av det. Men oron finns ju där.
Så det där med hur en vän ska vara, det trodde jag gällde åt båda håll, jag begär ju inte att personen i fråga ska glömma sitt illabefinnande, men jag hade önskat att hon iallafall kunde lyssna. Tyvärr vägrar hon svara både på sms och i telefon så det går inte och tillslut fick jag ifrågasätta detta och då kom det bara ett argt sms till svar att hon "orkar inte" Jag är jätteledsen då jag trodde att vi var så nära vänner att även om hon nu mår jättedåligt så skulle jag kunna dela min sorg och oro med henne, eftersom hon delat sin med mig.
Nöden prövar vännen och så blev det, i hennes nöd kom jag och fanns där men när jag också hamnade i "nöd" så kom inte hon till mig. Nu idag så har jag släppt det och tänker att jag gjort vad jag kunnat. Jag har fler vänner som stöttar mig nu när jag har det lite jobbigt och jag har min familj och inte minst min man som är min klippa.
I allt detta elände försöker jag tänka på mig själv och förutom att jag går långa promenader med vår hund Igor så har jag skaffat mig ett par springskor och tänker att jag ska jogga lite varje vecka för att höja ork och kondition.
Igår var det springpremiär och jag tog med mig Terje ut för att försöka ta mig runt berget, en lagom liten nybörjarrunda på 1,6 km. jag lovar jag har noll kondis så det tog hela 11 min att ta sig runt och jag fick varva springandet med att gå, men runt kom jag. Terje han skuttade glatt brevid, sabla barn med gratiskondis ;-)
Idag har jag cyklat 4 km totalt och gått 2 km med Igor och hehe, det känns rejält i låren idag. Men bättre kommer det att bli. Min tanke är att skriva mer här om hur min nybörjarträning går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar